Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1859, sida 3

Utanför tjöt winterstormen på aftonen och snön föl i måltiqa drijmetr. — Ååra systar, fade gubben, du were en fulikomlig mennesta, bara tu iate vor re få tungsint. — Har jag inte fål vertill? om ou nu dör från mig, få Ola jig cm — Det år vit: see fel, Greta, bus före giste du dig nte m dan du lunbe? — Så hu talas! lunte ing gisia lg? Jag stulle ju ra ha omoctauwt big oc hur hade bet på gätt md du hue? Hwarföre gitte du dig tie tjdj — Jig fade ju inte gifta mig, jig fif alrndg tag i någon flida, Gfa ordeutlig och god fom du. De ordeniliga woro tråfiga, de goda slanmpoc och de wackra fulla a? bin. — Att den Doktorn inte kommer! suckade systern. — Kara Greta, Doktor Hjelplös kan inte hjelpba. Jag met blott ett medikament som funde hjelpa miq. — Nå, h:wad år be? — Om jag åter kunde komma i säållskap med mina wånner, Brilman, Hilma och Kerell, eller Welande-. Du fan ej fatta hutu roligt jag hart med dan i Stockholm. Ad, ven fom Made få frrats tå en gång tinn hår i slufwer! e åra broder, det år syndigt att skratta, när man år grofmen för Det är omwåriigt en fann Enristen. — Ait ffratta år en föret: Ådcerält fom menniskan har framför be öftiga djuren, och den jem strattat godt, har ett gort bjerta. DÖ SÅ du flyer; det år blott dewerltoliga menniskorno jom sktatta; en Christen måste wara alla arsam. DÖ Men ide ttäfig; alwarsam i hjertat, men med leende mua. Hur skue mon funna fördraga werldens rarstapet och Ives fans ommerlingar, Om man de stundom finge jkratta år den! — Ad nej, wi båra gråta; hela natus ren förjer ju, hor ru ej hucu winden quit ber derun? — Na ja, det år winter nu, men om sommaren ler hela naturen solen ler, fåga skalderna, bloma orna le, bäcken strartar, foglarna sjunge gtuc Beuntans trijor, och Gud sader sitter sjels, vet är jag få fer på, och ler veruppe I haärmelen, når hans burn ha roligt på jorcen. Anwen om sommaren flegar natuten, skogen suckar, oc hacken gråter öfmer wäå. ra syudet och Gus fer i wiete pa sotrons barn. — Det år ide fannt, det år blott de tungsinta som tvd: så; om tu åndå fun te sjunga en Bullmanenifa för wig. — Fy, få du talar! Stola w: wara otacksamu:a mot dem, fom skänft of gluda stunder! Det år ju få heljosamt att skratta det sätter biover t omlopp och befororar mutsmaltningen, det år tygdigt at: skratta, iy fon man blott skratta goct åt fin owan, få år det snart förbi med owånskapen; fan man skratta åt fin olycka, få år det också snart förbi med den. J detsamma hörses ett tysligt tjut från den nårbelägna skossen. KN TIRAKT EA UWAAH