Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1859, sida 2

Han sieg upp och aid några hwarf fram od åter i det provisionella rummet; fluts ligen stannade han framför Swedenborg. — Det vet ingen, fade fonungen; jag aftar er bögt, men edra profetior tror jag ej på ... . ingen, min assessor, har ännu inträngt i Guds rädlammare, och ingen tränger dit in . . . möjligt att jag fan dö i dag . . . möjligt och, att lifwet mig förunnas tills jag hinner återställa ordning och lugn i mitt fära fädernesland. Swedenborg teg; ett twiflande leende drog sig omkring hans mun. — War ej ledsen på mig, min bästa assessor; tro säkert, att jag alltid minnes den forbindelse, ywaruti både jag och lans det till eder flås det år er, fom jag har att tacka för min armses trangporterans de hit öfwer; det war ni, fom dertill uppe gaf plaren. — Det war wår Herred mwerf, ide mitt, swarade Swedenborg, mildt och fagtmnos digt. Hasligt förwandlades siarens lugna dlid; den blef stirrande och flygas den fästades vå en enda punkt; han hade stigit upp, men satte fig åter, eler rättare nedsjönk