Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1859, sida 3

taf den Fjerde Adolfs: Gud och folfet. Sarl den 13:des: Folfets wal min högsta ag. Carl den Fjoctonde Johans: Folets kärlek min belöning. Oåcar den Jrstes: Rätt oh Sannma. Carl den Femtondes: Lann fall med lag byggag.: — YMennisfor, fom länge lefwar une der tpattnet. År 1674 har en 63 ärlg täådyårpemånae wid Drottar ghols berättat för toftor Langelot, atrt da han för: 13 är jedon welnt uprhjelra en perjon som wat studt I sjänos, han jem wal nesjallit i et 7 famnars djupt Macen DÅ fomumt utt stå på bottnen i 15 ummar innan man kunnat siana hogom. Under denna tid har han mari lika som borttas gen och beröswad alla finnen, intit och man med en båtshale fattat honom i i flår derne och dragit honom upp. J det hon fjunfit ned, hade lilfom en blasa satt sig för hans mun, ywilken hindrat watlten at intränga i honom, men öronen hade af watten blifwit alldeles förstoppade. Et dan man fött honom upp, har han bufs wu inweckiad i dufar, lagd för en liten eldbrasa och sålunda smånmgom uppwårmd ow. upplifwad. Ar 1672 dog en hustru i Wermland,, 55 är gammal, hwilken I fin barnt our legat 2:ne dagar i sjön. i Hör längre tid ullbaka låfted i en mana petsonalier en nästan otrolig saf, neml., att bonden Lars Jonsjon, hemma i byn: Bones nåra YPued, wid 17 års ålder föl lit i sjön och blifwit der hagande I 7 weckors ut; men återfick lifwet på samma satt fom ofwannämzde trådgardsmästare. — Hafsfölk eltev Sirener. Ått djur, fom till en del ega menniskoskapnad, fin naå i hafwet, kan ingalunda förnetas. Ar 1403 hafwa Hollandarne fångat con hafsftu hwilten ve förde till naden Hur lem. Hon lärde latteligen att ara bred och mjölf, att fläta på och at fig, jemte flere sruntuamtisgöromul. War ajwen lydig, ti-nfaltig oc) willig mor fin mur morsdct; men sunde ej låra tala. Tycodorus Gaza, en i wåra förfaders nd lard och beremlig man, berättar, ac då han en gang spatserade wid hafsstran ven, sedan det dagen förut worn en håf: tig flotm, har han der jemte en mängd siskar och sjowarder, åfwen funna en hujsfru liggande, som nu merjan lfnave en qwinspersor; men netonfot densamma hade bon en altjert. Som hon bitterligen gret, så förde Theotorus henne till wattuct, i hwufet hon straxt ned toppat fig ech ter swunnit. Ser ungefärligen 40 år sedan, såger Ludovicus Guiccardinus i tass bof ov Nederländerue, sorna gangen tivdt ar 1660, fäångatdes i Frisisku sjen en sjo man, hwalfen war alldekes stopao four en menniska, med undantag att han hade tjockare och ludnare hud. Denne larde fig åta brod och annan mat. J början war han helt otamd oc fåuftig, men federmera blifwit Ånågoclunda friitelig. Han funDe ej lära att tala, men lefde I mänga är. Fistarena hafwa oc en gång mid Bele Jele, eller ven skona en, ttäffat en fjo man som haft snohwitt tangt har och stagg. Armatne hafwa I anfsence tu. kroppen