Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1859, sida 3

älskaing för de förödmjufelfer, fom från denna slolta qwinnas sid funde möta henne. Wi dilja i hast, för art tillfredsslälla wåra läsarinnor, teckna en scen, som, till följe af detta frieri, egde rum inom den familj, med hwilken wi under loppet af derna lilla beråttetfe gjort en flyktig befantskap. Anfarsköld och Stockman befunno sig i ben yttersta af de tre famrar, wi i det föregårnde beskriswit. — Jag frångår ide, swarade Ankarsköld på en föregående anmärfning af Stockman, att min mor eger hwad iman fallar bordshögmod, men bon bar, sedan jag blef man, alltid burit aftning för mina grundsatser och handlingar, oc på ära och tro lofwar jag, att aldrig min hustru stall komma att bero af min mor. — Vien hon fan fomma att bero af någon, som då han inträder genom dörren, brufar föra färieken ut genom fonstret. — Herr öfwernelöjtnanten menar fat. tigdom, swarade Ånkarsköld, men jag gif ter mig ej förrån jag fan forsörja huslru. — Men jag tyder ide om länga förlof. ningar.