Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1859, sida 3

Framför altaret står erfebiskopen dr Reus terdahl, omgifwen af biskopen i Streng nåd, dr Annerstedt, och biffopen i Wiabv, dr Anjou, alla tre flädda i biskoplig ffrud, I med mössa, fåpa och krumstaf, samt aföf IG werhospredifanten, mag. Nordeneson och 2 pastor primarius mag. Fallenius, kladda i forkåpor. Så snart H. M. konungen inträdt iss i förfan bar emedetiup ringningen urphort, och en forgmarsch. utiord aj hojkapellet5 under hr Lachnets anförande, begonte nu,: sam fortfor till tess lonungen oc drottningen sant D. K. H. intagit sina stolar. 9 Sedan sorgmarschen slute:, uppstämdes 9 tredje versen af psalmen n:o 101, O, lij. 5 sens Förste, fom feg ned Ke, hwarefter första aftelningen af sorgmusilen började. f Denna första afdelning of de utaf prof.4 B. G. Malmström författade orden til 8 fantaten har följande lvdelsa: Ghör med Soto. ( Födernesland. Hur billigt vu klagar 2 Ötfwer förspnens oblidfiuga lagar! Åck, de förgått Dina wallga dagar Under den milde ionungens hani! Tdkt år hwart hjerta; den tärande sorgen Sanker sitt moln ofwer konungaborgen, LI Bieder sitt dok fring palatsen och lorgen — Borla han år från fit folk och sitt lant! I I Safta sig Infte den wingade anden, I Öjorde fig lös från defmårtande banden, Å Flog till sitt hem i de ewiga landen, N Der han ej fruftar plågornas drauv. C Men hans öga Från det höga Stådar med karlef på fådernejorden, l Der den milde Hådanskilde F Gjorde wälsignadt sitt namn öfwer Norden. 8 Recitativ. F Ja, han war mild och warm fom dagens 8 sten, Som med fin äspn ah naturen gläder; 10 Lans hag war åre och bang Wilja ren; Sjelf war han wisafstblann fitt sics säter. I Öwar beist han stanpe undet lagens fynd: I Han lårge profwade förr ån bon den de: 1. Han noga mmdes hwarje memsilig dyogd, A Hwar mensklig swaghet dvd hun getna ( glömde. A Hwad djup af kärlek i hang ga brann, NM Huc för den Jwages tån hans fånsl. glorde! N När lagens stränghet honom efa erwann, 8 Hur rå hang warma, tita hjerta bledde! Hur trogen blef han ej den ed han smorN Att fråmja stods det rätta och det sanna! I D Och sist — bur bar han ide, lugn och stor, O Mariprens hona kring fin aria panna! ÄUria. 1 Dock han år ifrån oss tagen; 0 Tiogna hjertan, klagen, flager! Hårjad före sketrdens dag, Legjte wärtaren of lagen Slumrar nu i sarkofagen; D Trogna hjertan, klagen, flagen, Menskoliswets hårda lag! Vv Men få år han fri från plågan, Pi Offket ryckt ur offetlägan. P: Ömma bjertan, fröjden ever! M Han har flytt från jordena qwal. Till fit sosterlano tilibata, M Tia sin att, un mor och mafa 0 —— RAN RON AUSEEN ARER AA 2