Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1859, sida 3

2— TAA — Fär konurgen lefwa, swarade Ans karstöld, få är min befordran säker. — Vitom oss wänta att afgöra saken still def, swarade Socknan, jag har talat med min huflru, od bon är af fam. ma tanka. Dörren till andra rummet war balföppen, bwilket ingen af bem hade märkt. Saoftningar börtea derifrän, fom blefs wp elit mer och mer högljudda. Lydane de ögondlickets in puls, slog Aakarsköld hastigt upp dörren. Henrika, hwors ansigte war öfwersköljdt af tårar, flod framför honom; bennts mor fatt i soffan, betroftande benne med oro liga blicar. Hon wille fly i det närgränsande rummet, men Ankarslöld qrarhöll benne. Stockman sauade fig till de öf riga. — Ni har bört of, fade Ankarsköld; vå ert ansigte fer jag att ert eget bjerta är min båsta böneman hos edra föräldrar. Hon bibeböll tositnaden, i det bon förs föfte att losrycka fig från honom. — Säg ett ort! uppmanade ban. Ja, tila! instamde farren. Forts.)