Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1859, sida 2

U —— sss——öö—— lighet — de ord, du tillåtit dig begagna, kunde passa in på en gatnymf, om jag få må tala, men ide anwändas, när man yttrar fig om en dygdesam jungfru, om en hederlig mans ärbara dotter. Owem war rärwarande wid detta tillfälle? — Baron Ankarsköld och löjtnant Sweter, swarade Stockman. — Kalla bit dem, befallde konungen. — Soctr har infjufnat i en häftig feber, och läkaren sägen att utgången år äfwentyrlig för lifwet, återtog Stockman. — Anfarsfköld är wäl frisk åtminstone? genmälte konungen. — Ja, eders majestät. — Jag will tala med honom. Wuften utanför konungens tält tillsades att genast tillstalla baron Ankarsköld bud med befallning att infinaa fig hos for nungen. En qwart sednare stod Ankarsköld i kos nungens tält. Wid äsynen af honom smålog konungen. — Når jag fer dig, Ankarsköld, funde jag tro att jag fåge min egen wålnad . Carl Hade knappast uttalat ordet förre än leendet bortdog på hang läpvar; han blef i hast allwarsam; det mar, fom om