Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1859, sida 2

LL —— ——222 —— — Nej, ide ännu, men snart, uppres pade faptenen. Nier ett ögonblicks tostnad; med fin når stan härda, obewekliga blid, mätte Carl kaptenen från bufwud til fot. Rättande ut fig i hela sin längd, fade han flutlis gen: — Jag bar sjelf satt kronan på mitt hufwud, är således Gud ensam answarig för mina gerningar Jag har rät:ighet art fullfasta lagar, att skiva lagar. J den werldsliga lagen här: pröfse domaren. Här år jag domare ... oc skulle jag här offanna dödsstraffet, wet du Då, TF, hwem som skulle undergå detsamma? TF teg, men rynkade ögonbrynen. — Du, just du! fade konungen med längsam, men skarp röst ... men under det röken få småningom förlorade fin ffärs pa, i det den ätergick till sina manliga tonfall, återtog han: Det är sannt att Stockman, enligt krigslagarna, har för werkat lifwet ... men tet är du, han höjde rösten oh säg på TFF, fom genom ditt skändliga tal snart sagdt utmanat bor nom . , det finnes en wrede, fom jag wille falla ådel — wrede, fom härleder fig från en statk känsla af heder och fed