förhållandena tagit Hans Maj:ts arbetsfraft alltför mycket i anspråk och destamt Hans Maj:t til att förbise omsorgen för sin egen person, för att egna fig helt och hället åt omwårdnaden af de begge fol kens angelägenheter, hwilkas lycka utgjoride högsta målet för den konungsliga pligt fånslan. Det själen öfweranmrängande arbetet Hard Maj:t i fåol;o väraf under kastat fia, de uteblifna eåer förfortade jommarresorna, jemte försa:mandet of oa mål behöflig badkur, togo stutiigen ut sin rätt, och med ingången of år 1857 började Hans Mai:ts helsa änjo på at högs oc roande fått blifwa waålande, med tydliga blodkongestioner åt hufwudes ädlare delar. De nedra extremiteterna, hwilkas musculatur alltid warit swag, började och swigta under kroppens tyngd, och på samma gång iom combinationsförmågan för d:esa delars rörelse befanns störd, beswårades Hand Maj:t af swindel, särdeles mid Hufwudeis rörelser, samt aftråkningar, ywilåa symptomer, i förening med en förminskad arbetöiraf: och ofriwilliga muskelryckningar, antydde närwaron af ett djupare lidande, sannolift en ramollition uid det centtala netvsystertet. Oförmågan act fullgöra sina tungliga pligter alstrade nu hos Hans Maj: en djup melankoli, och Hans Maj:: ut-alade sjelf redan i siufdomens början fin öfwertygeise om def obotlighet. Ehur: denaa ofwertygelse beklagligewis icke funde anna: ån delas af dem, fom Hade det ostattbara förtroendet att wara Hans Maj:ts läfare, ansågo wi likwäl ide tillståndiqt att då offentligen uttala densamma. De mot sjuidomen anwända medel blefvo oc utan någon wäsentlig werkan; den i te nedre extremiteterna börjande förlanmingen öfar des småningom, och efter det Hand Maj:t i fånflan af fin oförmåga att långre ut: föra det höga wärf, till hwilket Föfynen honom fallat, uti dåwarande H. K. H. fronprinsens händer öfwerantwardat de förenade rifenas siyrelse, lemnade den djupa melanfolien rum för en allt mer och mer ulltagande sjuklig lilnojdhet jemwål för de amnen, fom H. Mit i fin helsas dagar omfattat med det met lifliga inttesse. Sjutdomen fortgick derefter langsamt mot sitt mål, och forlamningen började få frå ningom stracka fig till de öfriga af wiljan beroende muskler, få att mot slutet af sisil. Juni mäånad både nedre och öjre ertremiteterna, jemte utförsgäångarnes flutu:uft ler, woro nastan jullkomligt förlamade, under Det att ofriwilliga ryckaingar tietals satte högra benet i en darrande rötelse. Nu hade afwen matlusten förswunnu, od) oaftadt matsmältningen förblef ostord, hade dock froppen starkt afmagrat, under det att de dittills Ytliga, ofta i läfning stapda liggsären, hwilka sedan mera ån ett huljt åt förefunnus, utan att föranleda nagon betydligare smärta, började widga sig och antaga ett gangrenost utscende. Kraftetna sjonto hårunder alt mer och met; tele förmågan, redan förut inskränte, upphörde slurligen audeles; lungorna fylldes af slem, som i följd af respirantonsmusklernas bötjande förlamning endast med ekad fwårighet kunde upphostas; och den 8 dennes, il. 8 på morgonen, utflodnade H. Met i