Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1859, sida 3

Ssockman slannade hos konungen till midnattstimman war slager. Deras jams tal wände fig omtring många ämnen, och slutligen inkommo de på den förd nämndes enffilda angelägenheter. — Nu, Stockman, sade Carl, will jag wara allena. Tack, för denna stunden! Jag är sosdat, det är sannt, men jog år ock menniska, en menniska med vjerta ... han lade banden mor br:östet ... tro mig, att ett sadant lappar här under denna blå rod. Det har tillrackligt rum, för att innesluta alla mina undersäter det är ingen, ywars bekymmer jag ei wille afbjelpa, om jag det kunde, Godnatt, Siodman . . jag skall ej glöms ma dig. Ctt enda ljug brann i fonungens tält; han fatt fig wid efbordet, på bivars ffifwa hans flora bibel läg; Maceobeernas bok war uppslagen; ögonen föllo på dessa ord: Ad fe den bjellen fallen är, fom Jsrtael frälsat hafmwerl — Detta, sade wid sig sjelf med längs sam röst och stark tonwigt konungen, dets ta, återtog yan, war lonung Gustaf Adolfs uftert ... han sfteg upp och gick