Norrländska Korrespondenten – 3 augusti 1859, sida 2

— VO — På ett var timmerstockar fatt en fris gare, fom hunnit något öfwer lifwetrs middagshöjt; ansigtet war fult, men bots ter ärligt, oc egde ert sannt uttryd af äfta nordisk tro, heder oc mannakraf; på en öfwer stockarna utbredd kappa låg, utsträckt i bela fin långd, Sweriges fos nung, hwars bufwud hwiltade mot mannens knå. Carl sof, och sof djupt; regnet föll i tunga droppar till jorden, men det wäckte icke honom, som många år warit wan att strida såwal mot eles menterna, som fienden. Krigaren sänkte sitt hufwud; hans öga hwilade på den älskade fonungen. ÖOfriwilligt widrörde hans fora, solbrända hand hjeltens höga panna. — Hmwem är dig hf? tänkte han wid fig sielf. Med dina sel och dina dygder skiljer du dig från alla andra. — Med Guds Hjelp, fade i sömnen, Carls manliga stämma, öfwergifwer ej Gud den fromma Ulrikas son. Konungen waknade efter halfannan timmas förlopp. — Stockman, sade han. Huru länge bar jag sofwit? Hwad kan klockan wara? — Klockan är elfwa, ers majestät. Tål