Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1859, sida 3

Men hon förde dem in i salen, och förd ver skedde, såsom fordom brukades den egentliga helsningen, i det de beg: ge gudfäderna kysste fin guddotters mund, på båda sidor under högtidligt allwar och med ett stilla framhwiskadt Gu? finnel Under tiden wisade fig Sigrid och Hel sades på samma sätt af wördnadswärda gubbarna. När detta war gjordt, utbytte de bår da Carolinerna en hastig blick fom syntes sorgsen. Den kunde kanske öfwersättas med deåsa orden: Hon är fadren lik! Skada bara att det ej är en gosse. Men nejdens ynglingar tänkte ide få, ty de kallade henne ömsom Finlands Sigrid den fagra, och ömsom Rimito ros. Ty de friskaste rosor blommade på hennes kinder i skuggan af kolswarta lockar, blicken brann få swärmiskt mörk, och muns nen lyste fom åkerbär oh andedrägten doftande få ljuf fom deras blommor. Hela gestalten war få fullkomlig och den tjur guåriga barmen höjde och sänkte fig med så djupa och lugna andedrag öfwer ett fromt och warmt hjerta utan wank. Hon war klädd i hemmagjordt ljud: