Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1859, sida 3

fen alla fpotta. (Förlåten uttrycket; det gamla ordspråfet är icke fint men det är träffande). Men det år en tröst, att snart falla äfwen de närmast höjden belägna platferna inom spottningens område och få wårer oupphörligt de wåta stenarnes an: tal; godt för den, fom nu förjt blir tort igen. Uffom friheten i allmänhet, winnes icke heller tyckjriheten utan födslosmärtor; men, Gud ware lofwad! hos ess aro dessa jmårs tor öfwerständna och wi behöfwa icke läns gre oroa of för henne. Jnga Jerichos murar falla numera för dklotta skrifet. Wi hafwa nu hunnit blifwa så wane wid tryckfriheten, art mi ganska wal funna lata henne, äfwen om hon skulle swida oss i ögonen. Men när wi tackat Gud för denna fris het, skola wi ide med tanken stanna wid oss sjeljwa; wi skola försöka trånga djupare ned och göra oss förtroliga med, hwad denna trykfrihet mnebär.. Träffande har ett af Sweriges första snillen sagt, att mrnmffofjälen är en kroklinie, hwars eqvation ännu icke blifvit sfullbordad; hennes bändlighet, hennes swångfaldiga werlingar tillåta ide Hår på jorden en sådan lösning. Man igenföns net hos henne alltid de gudomliga dra igen, men hon år dock en fullen engel. I Den menstiiga Psyche har, äfwen hon, fin benägenhet att fortfara uti en giftwen viftning, fin vis inertie, fom hindrar hen ine att stanna, der hon borde stanna, wid iden dändtligt fina gränslinien mellan dygd och fel. Frän denna hennes egensin(nighet fan ingen mensklig magt befria henne, och det sinnes mot densamma intet annat korrektiv, än ordets fria magt; endast genom denna magt år det fam ensidigheterna finna blottas, tuktos och brsegras. Så när trögheten håller på att göra ssjälen slö, insofwa henne i malligheten, då år det hon, fom piggar upp henne till hj och wertsamhet; och når öjwermodet yfwes, sdå är det hon, fom nåpser det. Och når (den grumliga djursinnigheten fommer med fina töckniga orafeljpråf, då År det åter samma magt, fom drifwer henne fråm ur sitt dimmiga omhölje och blottar hennes ströpliga ihålighet; når den tomma ytlig: beten will inlrakta mensklighetens tejder få är det hon, fom wisar huru små dessa sinbislade storheter äro. Ack! i hennes rika rufikammare finnas wapen för alla stridsI fått: att hugga, sticka och förgöra. I Men hon har wapen ide blott til ansfall på det onda, utan och tU förswar for det goda. Det är hon, fom ginver skydd åt trons hwita lilja, fom wårnar tankens sjelsständighet, fom bjuder aktning för kånslan, bwilten ensam har löfte om wålsignelse. Ty huswudet år längt från allt, och träffande har man sagt, att ett godt hufwuo på ett härdt och elaft hjerta liknar ett tempel uppfördt på en röfmares fula, Man kan ej åt tryckfriheten gifwa den tunga, insk änkta berydelsen af blott en politisk rättighet. Hon år mensklighetens, menniskoandens dyrbaraste rillhörighet; hon år den häfstång, som skall lyfta anden en —U4dt TÄVTVVmÄ—T—T A— — smula ofanili förtryc dar ick ningen Såk månge heten (yttrad baku! utan få desto t docf he der ma älska 11 star. endast älska ä dygder luft, p Men 1 af tem straffa de sege sannin klostetr Huru rien m gråla har w tes eft slarfwe de ino hon se ett mö Sanne lilsom fom ja stämn G MM. ne hel utryun slog vv förr w segrar. Frans och ha 13 St folla I någon An; genera Han f mwänta anfall nit, ww natt o gärne. forfärl ne? glittra endtlig der a! den o rike sk avarc ligt n honon