Telegraf-Sång i Wisby den 16 Maj 1859. Mel.: Kung Carl —7 Af haf och länder skilda Nog länge folken fått, I våld och mörker vilda, Hvarandra hata blott: Men Guds allgoda mening Och mensklighetens rätt, Är kärlek och förening Och frid och ljus och vett. Det band naturen knutit Det blodet helgat har, Nu konsten närmere slutit Då ordet blixtsnabbt far: En stråle utaf ljuset År telegrafen oss: Inunder hafven, gruset Uan leder tankens bloss Nu mer ej tanken smyger För våldet, nej, en örn Han fri till folken flyger Emellan verldens hörn: Nu har han först fått vingar, Nu har han först fått luft, Och allom sanning bringar Och frihet och förnuft. Den länge bundne anden Nu höjer fritt sin röst, Och folk i skilda landen De ligga bröst vid bröst: Vi öfver hela jorden Till grannar ha hvarann Och vintern här i Norden Ej mer ose skilja kan. I vester sjunker solen I guld vid himlens rand: Der ligger, sträckt mot polen, Vårt dyra Moder-land! Dit våra blickar längta Med solens afskeds-kyss, Dit våra hjertan trängta Och våra öron lyss. Derifrån vårt hjertas bud. Dit våra böner tränga Med röst förutan ljud. Alit Guta-landet glädes Di vi nu fått en tolk. Som städse är tillstädes Hos Kungen och vårt folk, — Högt må vi Kungen lofva Och Carl, vårt lands Regent, Nu trohet för den gåfva, Han Guta-folket sändt! Nu äro här vi trygga 1 storm om-susadt hem; Och fienden skall rygga När vi påkalla Dem! Sjöfarts-underrättelfer. Nare 10. Her vig Sophia, Nernst, flar att afgå fr. Marsalle t. Mons svicdeo ellet Buenos Ay:es. Ej stormen mer skall stänga