Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1859, sida 3

Och jag tänker att få litet tid öfrig till lek ändå, annars more jag wäl en stackare till karl. Tiden till lek, fom han kallade den, försummades ej heller. Några få dagar efter detta samtal war han ute på en lustfärd til ssös med twå andra famrar ter, och bisfade segel i en sådan siorm, att bäten kantrade, och då hjelp hann anlända bade hela sällskapet blifwit kalla oc känslolösa. De blefwo med mycken swårighet återställda til lif, oh Carl Renström insjuknade farligt. Medan han ännu war swag och ret. lig af fjufdomen, hollo hans muntraste wånner fig undan, oc Archer war den ende af hang bekanta fom fann tid att skänka honom en ftund vå och då; och Renström förflarade, ott ett helgon war bättre än ingen, ehuru belgon fällan göra fig beswär att taga reda på hwaod nytt fom händer. (Fortsättning.)