sig uti den, blek och darrande. Deras ögon möttes, och en bel forntid af strid och smärta förläls i denna blick. — Charlotte . . mumlade Loffen, öppnande sina armar. — Lucien! swarade hon oh kasdde fig til hans bröst. Efter en lång, stum omfamning, fri gjorde ban fig ur hennes armar oh las de händerna på hufwudena på Dororhen och William, som knäfallit wid hans sida. — Wålsignade ware wåra barn, sade ban innerligt; ty de hafwa warit klofare an deras föräldrar. Fortfor att wara bereffarinna här. Dorotheo; du bar äter: stankt of lyckan; hädanefter stall hwarje dag blifwa Sanct Sylvesters dag. (Slut.) mBAA ::i:— — —