Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1859, sida 3

par, för att funna frambringa en sådan harmoni i uttrydandet af samma känsla. Loffen och madame de Nugel bugade fig förlägna. — Ja, det är fom jag säger, fortfor det förtjusta hofrådet; j ären skapade att förstä hwarandra; musiken är såäsom en utströmning från själarne; att Öfmerengds stämma i den punkten, är nässan att älska hwarandra. Madame du Nugel log, under det en starf rodnad färgade hennes kinder; hon wille gå ifrån fortepianot, men Dorothea bad henne låta sällstapet få höra en af de gamla tyffa balladerna, fom bon få wackert wisste att föredraga. Efter en fort wägran satte hon fig åter och bes gynte ben gamla balladen om den blå rofen. Efterhand fom hon sjöng, tydtes mac jorens bittra känslor förswinna, och han greps af en mårkbar rörelse. (Fortsåttning.)