Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1859, sida 3

in i ett angränsande rum. Loffen mårt: te nu, att fortepianot war ufflyttadt från den mörka wrå, der det brukade frå; det war öppnadt, och wid sidan om det flod majorens notställare. Dorothea bar til honom hang Viol, påminnande honom om, att han lofwat föredraga ett nummer. Loffen kaflade en blid på madame de Nugel, fom hade närmat sig fortepianot, och han wille gerna wägra; men gamla hofrädet Hotman wille ide höra något prat, utan påstod, att han skulle lyda, då det war nyårsafton. Loffen fattade instrumentet. Musiknumret, fom Dorothea hade walt, war en af de duetter, som majoren och Charlotte ofta spelat i fordna dagar och de fommo derföre wäl ihåg det. Deras föredrag war utmärkt. De af ähörarne, fom kände till Loffens talang, bade aldrig hört honom spela med sådan elegans, kraft och med ett sådant uttryck. Man kunde nästan säga, att de twå iar strumenterne förstodo hwarandra. Dä de slutat, hördes lifliga bifallsyttringar från alla äbörarne, oc det gamla hofrådet utbrast hänryckt: — J måsten wara en själ i twä krop