Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1859, sida 2

för hwars flaket en tupp med fina hönor promenerade, orickande dagg ur blommornas skälor, också ett brunssällskap, som såkerligen aldrig öfwertrådde dieten. Ab, der ha mi äggerr! ubrastlandsböfdingen, i det han med en blid på hönfen boppade ur måfen och kastade tömmarne ät detjentgossen; od) finns det ägg, få finns der kyckling med ... Det ffall smaka mig fom bimmelens manna. 3 dersamma wisade sig i i dörren til boningsbuset en man af ungefär samma älder fom Arnell, bardufwad och utan rod, men de fina hwita skortärmarne rej de mera exa herreman än en af allmvs gen. Urfåfto, min berrel! började Arnell, jag år landshöfding Arnell och är nåra att dö af hunger, hwilfet wore härdt för en landsens fader en miniature ... Men ywad ser jag! år vet inte Christian Ef, min gamla afademikamrat, jag Har framför wig? ... Jo wisst är det få, jag känner nog igen dix, fast det är rä ra tjuge är sedan jag fåg rig fik ... Du bar bibehällit dig förträffligt, då jag deremot ... Men hwad Har du för dig nu för nden, mig bror? Du bor ju fom