Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1859, sida 3

eSATA LEAD tystn den i hwalfwet. Hcilfen mängd of olika fänslor uppfyllde i deesa ögonbid de bronsliga men tillika beflaganswårda, mafarnas brösst! Hwilken högtid lig stund för twånre, i brott förenade warelser, hwilfas öden nu för alltid mos ro bestämda, oc) fom bade blott mirurer art rafna för fin öfri: a sammanlefnad! Ad! De hade skäl art under tyostand gråta i hwarandras armar. Emilia återbemtade sig dock slutligen oc förlorade ej någon tid att mångors digt utbreda fig öfwer deros belägenhet. Georg åhörde yenne i början, fasom om ban lossnade på något, son öfwergid bans fattaning; och det war werkligen med möda hon kunde bewisa honom, att döden redan stod wid fängelsets dörr. Det finnes ingen utwäg att undgå dens ne för inga mutor fala wäktare, fortfor bon. Jordens bara ha förstjutit oss. Nåwäl, lårom oss i doden wisa dem det föraft de förtjena. (Fortsättning.)