Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1859, sida 3

och en uppklarnande panna, och aflägs nade sig, för att begagna tillarelsen. Geord war, mid hennes inträde i fån. gelset, sänkt i den sinnesstamning, som man ej sällan träffar hos en brottsling, hwilken nyss fatt weta sin dötsdom och annu ej bunnit ratt öfwertyga sig om möjligheten, att honom sa snart skulle afyändas lifwet. Han war ej utan ånger, ja, ban sörjde bittert öfwer mordet, men ban funde ej formå fig att tio, der bang sista dag hundade. Vängt ifrån ott tänfa på framtiden eller göra beråfs ningar på någon lang lefnad, lefde lif wäl hoppet inom honom — om det få fan kallas. Allt, hwad fom inträffat, förekom honom fom en läng och förfärs lig dröm. Många gånger upprepade han till sig sjelf, huru illa han handlat, ehuru anledningen dertill tyctes mildra brott sligheten; men wid intet enda tillfälle framstodo htraff bilderna. Sådan war hang sinnesstamning, då Cqwilia första gängen besökte honom. Vänge war detta möte ett siumt utitrock af glädje ofwer åäterseender; långe låg Ewilia i hans armar, utan att nå gondera yitrode et enda ord, fom körde