Norrländska Korrespondenten – 30 april 1859, sida 3

efter att länge ba left med de lyckliga föräldrarne. De lena lockarne föllo ät sidan om det täcka ansigtet, och de små bänderna woro kräppta tillsammans. O! huru ljuf är ide detta barns slummer! tänfte Henrik för sig sjelf, wid ätankan af de många sömnlösa och oroliga nätter, han haft i flera är. Gifwe Gud, att mig wore förunnad en enda timmas sömn, få lugn, få söt, fom denna! Sänkt i dessa och dylika betrakselser, war han ännu, då barnet hastigt ur fömnen fyrins ger upp och med ett gallskrik faftar fina ormar omfring modrens hals, wid hennes barm gömmande sitt ansigte. Med swårighet kunde man förmå gossen att tola, och då det omsider lyckades, frams snyftade han blott, art det war få ryslegt att fe pappa betäckt med blod. För. gäfwes sökte föräldrarne öfwertoga den lilla uppskrämda warelssn, att alltsammans endast warit en dröm, att fadren madde wäl och satt leende wid dess sido; gossen fortfor lifwäl oafbrutet att gråta, och upprepade beflåndigt att han såg fadren blodig, till dess han, uttröttad af oro, äterföll i en djup sömr. (Forisättning.)