Norrländska Korrespondenten – 6 april 1859, sida 2

bwilken med upprörd röst ropade: Philip Joyce! Philip Joyce! Hayes igenkände Jacob Bonnels, gat predifanten, från hwilken han skilts i New-.cadle. — Pan rapporterade er fom död, fas de predikanten, och under dessa twå feeds nare år bar jag trott, att wi aldrig mer skulle råfag hår i werlden. Hayes war för mycket uporörd för att funna tala många ord. Han bad fin wän gå hem med fig, och predikanten berättade honom, att han, enligt hans önskon, beföft bang fädernestad famt uns derrättat Margareta och hennes far om hang dod. — Lofwa mig, utropade Hayes, att aldrig läta dem weta att jag ånnu lef: wer. Hans wilda sätt förwänade den gamle mannen; men Hages befände denna afe ton det brott han begärt. — Det är förjåriigt, fade hand wän; du fan knappt wåga hoppas forlätelse. Haves swarade icke; men framtog en liten off, hwilken han öppnade, och wti fade för fin gäst en wälfylld börs od ett fors, besatt med blirtrande diamanter.