Norrländska Korrespondenten – 6 april 1859, sida 2

AA — — dyfira och slutna karakter och undweko honom af motwilja eller fruktan. Nå ara fade, att han hade warit strätröf ware, andra äter twekade icke att fram. kasta en och annan winf om, att detrod: de, bet han befläckat fina händer med någon förfärlig gerning. Hayes wiesste, att de misstrodde och hatade honom; men ban lefde alltför mycket i fina egna tans far, för att befymra sig derom. Hans enda önsian war att för alltid förblifwa skild från alla dem, hwilka hittills fänt yonom oc; wårdat fig om honom, och att genom eit lif af friwilligt arbete oc li dande söka försona det brott, han begått; ehuru den börda, fom tryckte hang fam: wete, understundom något lättades af den tanfe, som ofta genomilade honom, att det war de olyckor han mött, hwilka så sieg för steg genom ett slags galenskap bragt honom i denna rysliga belägenhet. Twå år hade förflutit, då Hayes på återwägen från sitt glädjelösa hem en afton gick förbi en man, hwilken ett ögonblick stirrade på honom od) sedan skyndade efter bonom, i det han ängsligt bad bor nom sianna. Bredwid en tyfta wände Haves fig om oh inmwäntade mannen,