Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1859, sida 3

re. De inträdde i ett snoggt och tost rum, der en liflig eldbrasa kastade sitt glittrande sken på glasen till de gamla kopparsticken, hwilka hängde kring wäggarne. Dick, som war glad att hafwa funnit en wän, berättade sin historio, och ben gamle mannen gaf honom goda råd. Det wore förfent, fruftade ban, att nu draga fig tillbaka. Kriget behöfde min och ingenting kunde för närwarande fri: falla honom; men han uppmanade Did att göra fin skyldighet; att undfly den lastbara lefnad, fom tywärr är få allmän bland hans kamrater; att bedja Gud wända menniskornas hjertan från vwmåldsamheter oh blodsutgjutelser och att be fria honom sjelf från den börda, fom tryckte honom. Warmt och innerligt lofwade Dick att söka följa hans råd; de skildes nu ät, men öfwerenskommo att mötas dagen derpå, innan den gamle mannen anträdde sin resa. Då de åter träffades, babe de ett längre samtal, un. der det Dick följde den gode predikanten en mil utom staden. Han beslöt nu att bedja honom om en tjentt. — Ni oet, fade Did, att detär bruf. ligt att efter hwarje strid utgifwa en för.