år en gåfwa af Sur; begagna den Hril ligt! — — — — — Halffefels-feften den 13 Mars. (Forts. fr. föreg. n:r.) Den nästa skålen föreslogs af herr August Blanche med foljande ord: Staterna, likjom individerna, ha fina främpot att genongå, innan de bli pe nomluttrate och fullwurne, och Swerige har icke haft de lindrigaste. Mer ån en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta, det har burit blodig panna slera gangeån man ens hinner uppräkna, det är ärrigt från hjrssan till fotabjellet; och Kf wal står det sig ännu, flår upprätt och fritt. Det bewisar att wårt land har godt läf fört och goda husturer. Swårt war det under de danska uni onstonungarna. Untonen, de tre norvis ska ritenas förening wur en wacker tanke, tanft af en drottamg, en qwinna, men förfuskad af kungar och mån. Den tör nade snart emot danaregenternas egennytta och grynhet, och nog hade derföre Cngelbreft, Sturar och Wasa fullt upp att göra, för att funna befria of från den landspligan. Men Swerges oberocide war dock aldrig allwarligen hotadt, folkets egentliga must och merg war dock i behall och ide ens en flinta ur den gaula grac nitgrunten förlorad. Bedröfligt fåg der ut wid slutet af Carl XII:s regertag. Landet blodde ur orafneliga får. Meen den fårade war ett lejon, fom långsamt drog sig tillbaka, alltid med blicken stadigt fåstad på fin fiende, alltid med ramen sträcktaframat, altid frukiact, adltid farligt att nalfas. Lejonet på oe fre sttommar År eti iutet mot lejonet sitt bo. Swerge förlorade mydet, men det dee höll dock Fmland och stod ånnu qwar på en förswarlug bredd af tysk botten, och det hade okat fin lagetr stocd, fom tyngde och långe tongde på handelsernas wåg. Men annu heuskare war 1809, detta olpäsaliga är, som mulnare än nägonsin hwalfwer sig öfwer den arma, lidande, före twislade fosterdygoen. Krig mot naman hela werlden, olyckor och förråderi på aua sidor, och enwäldet hardnackadt miot ut. Fmland föttoradt, landets atla materiella tidgängar uttömda, def ungrom slapande till slagfälten och döende inaan den kom dit; mbordesktiget, snart en nödwandighet worden, cedan håjande brandfacklan; fossackernas hofwar tramparde wåra fåders jord! Steppernas wilda horder wihe wattna fina hastar wid Malarens strand, lifiom ce nägra är senatre gjorde wio Seinflodens. Till Seinen tommo de, men tll Målaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjelp aldrig komma! (Nej! Nej!) Guds hjelp den 13 Mars 1809, det war revolutiouen, och Guds redskap woro de mån, fom tradde i spetsen för denjame ma, och derföre skall minnet af denna dag alltid bli heligt, atwinstone för sanni fwvens ffa hjerran. Men år det wäl ofwet en olycktig, nåstan medwetsles konungs fall fom ett ådelt foll jublar? Nej, ver år öfver enwaldets fall wi triumfera, detta enwålde, fom i alla tider stätt of få dyrt i