— Nej, swarade Did; men jag har mycken rättifänfla. — Nivål, Did, om du det bar, fwa: rade flickan, få tyder jag du fastat långe nog. Hwarför mil du äfwen göra mig ledsen? Nå, eftersom jag ide fan förmå dig att fomma in, få godnatt! — Did tog bennes lilla darrande hand oc) qwarhöll den en fund i fin; han kände en stark luft att gråta och gifwa wika; alt annat tyckte han sig hafwa wod attmote flå, blott ide hennes deltagande. Stillatigande siod han der en flund med hennes lilla hand sluten i fin, men då hon månde fig om för att gå, Hwi skade han hastig:: — Jag will komma; jag frågar icke efter någonttng. Du skall ide behöfwa wara ledsen för min sku. Jag ffallgifs wa wifa; de må säga och tänka om mig hwad de behaga. TSägande dette, bortlade han sitt arbete, gick in i inmmet, der sadelmafaren war, och satte sig tig ande att åta. Tåligt och utan alt swara fördrog han den game le mannens skämt och låt honom berätta hur osta han redan fett sådana siyfwa berrar blifwa spålta genom hanger; föga