Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1859, sida 2

ÅAUUUUUUUUU ——s22 hans ansigte. Han log i drömmen ... liksom emot strälen; men helt säkert war det en annan firåle, fom lyste i hang hjerta och framkallade det wänliga Ieens det på hang läppar. Rapp hade höjt fin hand, för att på minna honom om att tiden wai inne; men ban fånfte den åter. Leendet i Paqualins ansigte war få mildt, att det afwäpnade honom. Paqualin egde i denna flund ide nås got af en frigares utfeende, han war blott en ffön yngling, drömmande om kärlek och lyda ... under det att fans ffe döden hotade honom på några få stegs afständ. Rapp kände sig upprörd. En tår rann odsä nu utöfwer den gamle krigarens grofwa finder. Ledd af en oemotfånds lig kånsl, böjde han fina händer upp öjwer Paqualins hufwud. DO Paäåtte himmelen beskydda dig, hwiskade han. Det war en far, som wälsignade sin fon; ätminstone funde ingen med ömma re faderskänsla hu? höjt fina bånder öfs wer en fon, ån den fångne Rapp gjorbe det.