Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1859, sida 2

war lifwäl ämnet icke uttömdt; det war, som hans kärlek, oändligt. Tidigt på morgonen inträdde äter Rapp. Safta öppnade han dörren, liksom hade han fruktat att wäcka fin herre, ehuru han ändock fom just i affigt att göra det. Till fin förundran fann han likwäl bädden orörd, och Paqualin ännu sittande wid sitt skrifbord. Men Paqualin skref icke mera. Hans hufwud hwilade nedlutadt i hans händer, som krampaktigt omslöto en liten biljett, saknande utanskrift, men förseglad. Det war samma biljett, som Fransiska lemnat honom, med förbud att bryta den, utan hennes bifall. Paqualin hade slumrat in i denna ställning. Framför honom lågo twänne kuverte. rade bref, af hwilfa det ena war til hang far och mor, och det andra ... til Fransiska. Rapp nändes icke wäcka honom, han sof ju så godt. J detta ögonblick bröt en sträle fram af ten gryende dagningen. Strålen föl på Paqualin och belyste