Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1859, sida 3

fom Carlo från Paris oc bosatte fig helt nåra Longwy på ett litet tädt lands ställe. Paqualin hörde henne med odelad upp. märksamhet. Men äfwen till Maria hann ett och annat af Frarsiskas yttranden, och fmartsjukans qwal tärde den arma. — Ni älskar dä icke er kusin? anmärf. te Paqualin. — Sedan han äterkom frän Paris, har han sällan besöft min far. Hans lynne har blifwit dystert och melankoliskt — Öwad mil ni säga ... då ... — Då blef jag befant med en person, som gjorde ett djupt intryck pä mig. Paqualins hjerta upphörde nåstan att klappar — Jag eriarade mig mitt löfte till Carlo, och, oberäknadt min önskan att upp: fylla det, hade jag behof of att sörtro mig till någon. Jag beslöt också att bes söfa honom. — Men jag förstår likwäl icke den hemlighet, hwarmed ni gick tillwåja ... — Hemligbet, säger ni. Den första tärleten är radd och blyg, den wet icke,