gång saken tog . . . gladde det henne, men ide dessmindre förwandlade sig den: na glädje til en djup smärta, då hennes blid föll vå Fransiska, och hon upptäckte hennes fiumma lidande. V. Bal-aftonen war inne. Salongen war praktfullt och rikt upplyst. Från firålans de frifalfronor strömmade en flod af klart ljus. Längst upp i salen flod en bröstbild, huggen utticarrarasmarwor, af Napoleon, då i middagshöjden af fin storhet, omgifwen af trofger, symboler af bang makt. Den öfriga delen af falon: gen mar klädd i guirlander, med rofets ter af friska lagerkransar, burna af gal dene bänder. Här och der säg man standarer och fanor, tillhörande de este Europeiska nationer, korsa sina fanstänger och skiftande i olika färgor, utbreda sina dukar. Såsom en särskild artig uppwärk. sambet emot de fångne swenskarne och dessutom säsom en symbol af den mån: skap, fom werkligen egde rum emellan det franska och swenska folket, oaktadt Gustaf IV Adolfs enwichet att fullföljkriget, hade man gifwit det swenska riks