Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1859, sida 2

Fransiska war upprörd. J bennes hjerta stridde förständet och fänslan; det förra segrade dock slutligen. — Ni dansar således med mig; jag tackar er. Paqualin hade dragit sig till dörren. Då han lade handen på läset, i afsigt att lemna rummet, spratt Fransiska till. Den slocknade elden återkom nu i hennes Ögon, vå kinden, i rörelserna. Ånyo uppbar bon sitt hufwud, liksom waknande ur en dröm ... hon utsträckte fin hand . . hennes läppar rörde fig. — Ett ord, bad bon, blot ett enda ord. Paoqualin wände fia om. — Bland de många frågor, fortfarte hon, fom här förekommit, är blott en enda wigtig för mig, den fråga neml., hwarom det uppsnappade brefwet först talar. — Frågan om ... — Jag behöfwer ej rodna för ordet ... frågan om hwilken jag älskar; men wänta litet. Fransista tycktes betänka något. Beslutsamhet od) mod hade äterwändt till heune, men ide derför lugnet, oc