Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1859, sida 3

mande ansigtet i sina bänder. — En stund förgick ... fortfor von der Lanken ... ungefärligen efter en qwart syntes lifwäl twänne ansigten i fönstret en travpva upp. Båda twå Iue tade fina hufwuden tätt tillhopa och bes traktade nägonting med odeladt interesse. Det war ... jag fänner det ganska wäl ... en liten medaljong, innebållande det der okända fruntimrets porträtt . . . eller huru min fröken? Von der Lankens oförmodade fräga öterkallade en glödande rednad på Frans sistas find. — Återigen gick en qwart, forisatte von der Lanken med samma oböjliga Hårde bet, derefter fåg man samma perfoner, fom nyss förut wisat sig i fönslret, pros menera arm i arm uti en liten trädgärd på andra sidan byggnaden. De satte sig ned på en bån: ... de ywiskade med bwarandra . . . de förtrodde hwarandra fina hemligheter ... De suckade ... de rodnade ... mera wet jag ide, min Fröken ... men kanske ni slulle funna fortsätta. (Fortsåttning.)