Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1859, sida 3

af tacksam het emot Gud fir en få lvcklig början af hans handtering. Intill det gods, hwaraf Tom blifwit arrendator, gränsare en egendom, tillherig grefwen Fiz Wiiliam, en ung oh myda rik herre, som war en passionerat jägare. J weten, mine låtare, att jagt år en passion, fom helt och hället beherrskor menniskan, och kommer henne att glömma både mat och dryck, ja, u ången gång till och med den fana ester orått, fom under def utöfning blifwer andra menniytor til fogad. Grefwe Fiz-William war en sådan li delsefull jägare och hade då den försia spårsnön war fallen, inbjudit ett sällskap af trettio perfonet HO jagt. Dylika jag ter företagas alltid i England till häst, och de rika herrarne medhafwa fina år: wenledes beridna jägare oc) betjenter, åfs wensom hela koppel af hundar. Uran att widare fråga efter, hwar han befann fig, låt grefwe Fiz William jayts sällskapet, fom, oberäknadt den fom förde hundarne, bestod af sjuttio personer till håst, församla fig på Toms hwetefält. De tumlade ter med fina håstar omkring till dess att slutligen alla woro tillstädes. Tom, fom bort larmet och ljudet af jagthornen, trädde ut ur sitt hus och såg med förskräckelse, huru den angränsante godshetren lär hans hwetegröda förtramvad I jorden och ullintetgjorde de förhoppI ningar, fom fyllt hang fjäl med få myden glädje. Blek af förfåran och owilja, trädde han from till grefwen od) fade honom fiilla och höfligt, men dock med känsla af ben honom tillfogade oförrätten, att han bes fann fig på hang arrendejord och tillins tetgjorde förhoppningorne af hans flit. Grefwen swarade med häpnad, att det ingalunda war gjordt med afsigt. Han wille gerna helt och hållet ersätta skadan och bad honom sjelf uppgifwa beloppet. Tom råfade härwid i förlägenhet, enår han ännu icke egde nog erfarenhet för att funna beräfna skadan. I denna förlägen. het fom det såwål grefwen fom Tom fers deles wäl till pass, att i samma ågonblick en annan arrendator, en bedagad man, gick förbi. Tillåter dn, att denne wärderar stadan? frågade grefwen. Då Tom biföll detta, blef arrendatorn tillfullad och uppdraget honom meddeladt, hwilket han willigt åtog fig. Han gick nu from öfwer hwetefältet, betraktade det noga och förklarade derpå, att skaran wor. wård minst femtio pund sterling, eller 4 wårt mynt oukring serhundra rilsdaler banko.