Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1859, sida 3

undtomkring stod en ungefär tio grader )ög molnwågg, och upp til tandea af )enna sträckte jig alla höjder, fom mora på twå eller flera mils afstånd, och fom: iga ibland dem wisade fina tråd i en förwånanswärd längd. Olleberg och Mösdseberg, hwilka jag, äfwen i det flarane wäder, under många resor förut jamma våg aldrig kunnat upptäcka, syntes tyd: igt och igenfänliga, fom om de warit mig 1 a 13 mil nåra, ehuru afständet war 4 a 5 mil: äfwen af Hunnederg fyntes en blå rand. Nämnas må att wådret war lugnt och luften klat; samt att dagen derpå blef bläst och något nederbörd. Som en hägring, utan angrånsande större watten, år ett sällsynt naturfenomen, har jag welat meddela detta ät of fentligheten. Redlighetens Belöning. Ärlighet warar längst! Huru mydet ån öfwer detta ordspråt blifwit taladt och skrifwet, få uppgår dock i min tanle intet mot en berättelse som jag någonstädes läst och som jag nu will omtala för dig min läsare! Då emellertid händelsen tills drager fig i England, måste jag först göra dig bekant med en af detta lands inrättningar, fom der ofta eger rum. Der gif. was nemligen i England många mydet rika adliga herrar, fom besitta utomordents ligt stora länderier och gods. Då de nu ide sjelfwo sköota dem, få öfwerlåta de dem på arrende till dugligt och rättskaffens bondfolk. Til godset höra således bäde gård, lador och stall hwillet alt inbegri ped i arrendet: År nu arrendatorn en årlig och pligttrogen man, få får ide blott han sjelf, utan efter honom hans barn: och barnabarn blifwa behällne wid artrenDet, och desse engelske arrendatorer aro merändels alltid wålmående folk, fast de icke hafwa en handsbredd jord, den de funna falla för fin. .— På den tid, hwarom fråga år, lefde på en liten arrendegård i grefskapet Porkshire i England en ung man, wid namn Thors mag Bird, med fin unga hustru, och ver stundade barndop i huset, når jagttiden fom. Tom, såsom man i England brufar förI forta namnet, hade för försla gången be i fått fin nya arrendejord med hwete, och det gjorda utsädet stod få herrligt och lof. wande, att hjertat i hang bröst fvålde af ty finge han det wål indergadt i j ladan, så war afkastningen blott deraf til rådlig att betala arrendet, och hela den öfriga grödan wore hans fria egendom. Han omtalade detta för fin alskade hustru en afton då han fom hem ifrån fåltet, som jujt nyss blifwit öfwertäckt af den nyfallna snön, och deras hjertan woro fulla