re och fru, sin fordna lärjunginna, ett par år äldre, och en för henne obekant ung, stätlig man, hwars klädsel antydde att han nyss kommit frän utlandet. bina både rodnade, bleknade oc) darrade h. för detta siolta sällskap, säsom en fattig synderska, och wille draga sig undats, men wärdinnan hejdade henne småleende i och fade med en rörande, mild ton: 7mäls ! kommen fåra, lidande barn till dina wånner! wi talade just om dig. Wi hafått reda på allt. Lina fåg upp med förmåning och trodde att hon drömde. Den lilla Mian sprang i hennes famn oh kysste henne, den unge mannen närmade fig henne, bugade sig djupt, kysste hennes hand och fade upprörd: Förlåt mig, ädla martyr! alltsammans är min skuld; jag har uppe lyst herrskapet fullfomligt. Nu reddes allt för Lina. Hennes fy: fler, Clara, lika wacker fom bon fielf, men ide lika försigtig, hade låtit förleda fig af en lysande yngling, fom rest utris feg, utan aning om följderna af fitt fel. Clara fit ett barn, dog i förtwiflan öfs wer fin stam, oc hennes sköterska ffidas de, enligt hennes sista önstan, barnet till