Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1859, sida 3

de blott såsom sådana, kunnat medföra ett dylift resultat; dertill oc den i artikeln antydda inflytelsen af en konlurs föga fan bidraga, äfwen med antagande att uppfattningen af rätt och orått derwid kunnat åtminstone för artikelförfattaren förefalla underlig och konflikten med fonkurslagen syntes honom betänklig, Bivilfen refleftion helt och hålet år att hån. föra till denna fubjeftiva uppfattning. Det wissa I den delen är, att en sådan inflytelfe långe nog fan erfaras äfwen fedan konkursdom i målet är fallen. Af ännu mindre wigt år hr mag. Löhrs ans märfning mot hwad artikeln innehåller rörande den i nämnde persons stränga sysselsättning i flera befattningar och dedsas inwerkan på den omsorgssulla wård, som skoltjensten kräfwer. Ty, utom det, att ytttade farhågor för det menliga in: flytande, fom deraf för skolan måfte uppe komma genom arbetskraftens spridning åt flere särskillda häl, finnes mål här ingen skymt af anledning till uppdagande af när got för borgerligt namn och ryckte i kränkande, dä man heldre bör tänka fig I motfatfen hos en man fom fan hafwa få många jern i elden utan att något uppbrännesen tanfe, fom äfwen finner stöd af de åberopade 2:ne berömliga (menas wål berömmande) betygen från medlårars ne, witsordande hwarjehanda godt ehuru det ena med någon inskränkning till tiden och Det andra betyget, undertednadt af en skolman, fom nyligen sjelf en half månad sörsummat sin skoltjenst. Något förwånande måste det ock före falla att hr Löhr nu sent omsider gjort den upptäkten, att tryckfrihetslagen inne häller en paragraf om lögnakriga upp: gifter och wrängda framställningar fedan man få långe baft anledning till den förmodan att han dermed warit als deles obekant, att sluta af det utflöde af dylilt fram, hwarpå den af hr Lehr handledda tidningen Dilettanten wisat en få elllig tilgång, och hwaröfwer herr Lohr äfwen sjelf sluteligen måste förklara sin ta fönstertutor haft få faslig werkan, att änger sedan han ändtligen funnit fig hafwa kommit ett stycke ofmer måttans grång. Sjelf skonad, wil han dock ide slona anbra, äfwen då måttans gräns icke blifwit öfwerskriden. Sålunda will han ock nu påbörda Norrl. Korrespondenten enabhanda öfwerttadelse, sedan han i Dilettanten förut ide sparat förebråeljer för fegbet och fruftan då jag med watsamhet sokt undwika allt sådant, fom nu föreg mig till last. Jag får dock påminna min mot ständare om det obehöriga i den ofwan nämnda mig gjorda beskyllningen. J min tidning, såwäl fom i alla andtas, fan en notis infomma fom fordrar berigtigande. J tdningewerlden år sådant en ofta in träffande företeelse. Men til lögnaktiga uppgifter och wrängda framställningar fan wål ide detta hänföras, enligt det begrepp fom derwid rätteligen bör fästas. Lögn och wrängher förutsätter argt uppfåt; brist i uppfattning och origtig fram ställning hörer deremot till mensklig ofullkomlighet, misstag eller irring om rätta förhällandet; hwilket allt kan lätt hjelpas