Norrländska Korrespondenten – 22 december 1858, sida 3

lindade den fring konungens panna, une der det att hon uppläsle följande verser af okänd författare: 7Siå långt fom björk och gran the stå i wilda norden, Hur skogens drott ey kjänt fin lijke uppå jorden Men alltifrån thenna stund then stoore skogens jarl Betwungen lägger nedh fin kranis för Konung Carl. Så är thet rijke nu, fom Konung Carl förwäårfde, Längt större ån thet land Han utaf Får ber ärfde. Hans macht then går få långt fom djörk oc granar flå; Hand Nampn med ähra ffull til Ryktets tempel gå. Konungen i sitt glada lynne upptog denna hyllning bäde nådigt oc) muntert, i det ban förklarade ott han ide wille rofwa ärans lrans ifrän en få måktig och tapper jarl, som björnen. För att strax gifwa mening ät dessa ord, tog han fransen från sitt hufwud oc lade den åter på björnen. Då blef han warfe