Norrländska Korrespondenten – 11 december 1858, sida 2

hwars blindhet war af samma natur som Letties. Den lyckades. Jag swarade ide ett ord. Jag måga de ide fästa mig wid detta hopp fom syntes mig allt för stont för att wara sannt. J samma ögonblick inträdde Lettie. — År tu här, Henrik? frågade hon Det war eget med Lettie. Så snart Henrit befann fig i ett rum utan att han talade eller ens rörde fig, märkte hon det firar. Togande henne wid handen, ledde han henne till mig. — Sig henne det, Jane, eler skall jag fäga henne dei? hwiskade han. Genom etlt teden bad jag bonom sjelf underråtta Henne derom, hwilket han och utan iwekan gjorde. — Lettie, har du siprcka att undergå en operation, fom stulle funaa atergifwa dig vin syn. Hon slog fina Händer tillsoamman. Den grannaste fåra folorerade hennes find, oc hennes ansigte lyte sasom hade det i ett ogonblick blifwit förklaradt genom en öfwerjordisk glans. — Ja, allt, 4Ut, Henrik, gif mig blott hopp. Med en blick frägade jag honom, om