Norrländska Korrespondenten – 8 december 1858, sida 2

wid de blindag inftitur. Vid hemkomsten fade hon: — De blinda flickorna och gossarna sägo få lydliga ut, hwarföre skulle jag ej då äfwen funna bli lycklig? tillade hon med en suc. Ru obferverade jag att då hon gick å golfwet, kände hon framför fig med håre derna. Doftor Nash erbjöd fig att försöta ska ffa henne en plats wid de blindas institut. Men hon wille ej slilja fig wid mig. Nu erinrade jag mig att några peg ifrån of bodde en gammal urmafare, fom war af naturen mufifolif och tjenstgjorde fom orgelnist wid det Romer. sto fopellet i staden. Wi hade känt hos nom sedan barndomen. Lettie gid ofta til honom med blomsterbuketter från wår trädgård, och hans dotterdörirar fins go då och då lappar af mig til fina doc for. Miller war utomordentligt ful men hade ett hierta godt fom guld. Han war mild, from och menniskoälskande. Det war honom förbehället att genom sitt enkla, men från hjertat utgående fpräf, försona Lettie med sitt öde. Han war