Norrländska Korrespondenten – 4 december 1858, sida 2

Jnnan jag talat ut war hon förfwunnen. När hon återkom, hade mörkret infunnit fig och jag redan tändt mitt ljus. — Jane, det fanns ej några franj.r, yttrade bon. Läggande hatt och fappa ifrån fig, satte bon fig wid arbetet. Knappaft hade hon sytt fem u inuter förrän synalen jöll hens ne ur handen och i ett ögonblick antog hon en så bedröflig, ja, nästan hopptös min, att mist hjerta blef helt beklämdt. — Hwad år det som oroar dig, Lertie? Hwad har håndt? Med en förffrädt uppsyn sag hon på mig: derefter yttrar de bon: — Det är få godt ort fåga det först, fom fit, jag haller på att bli blind, Jane, Maurt arbete foll på golfwer; ett rop undföll mig. Dag ej så illa wid dig, der fan ej hjelpae. — Det är blott en af dina många fantasier. J morgon bittida skall jag föra dig till doktor Nasb. Hwarifran har du fått denna fira ids Mojlgtwis fan det wara en of hennes wanliga nycker, täntte sag. Lettie war