Norrländska Korrespondenten – 24 november 1858, sida 2

om dessa suckar, detta klagliga skrän, wo xo hans: och redan hade hans namn halfat ofwer hennes darrande läppar. Johan genljudade öfwer dödens fia fält, och en sakta susning af detta tjur sande ljud hann äfwen den döende. Han hade ej styrka att swara. Han frame made. Johan ropade den trogna ännu en gång med den smärtfullaste förtwiflan. J dodskampen igenkände han ännu fia älskade makas röst, lik en engels, fånd att lätta hang ofwergäng till At bättre lif. Han samlade alla fina krafter. Ma—ri! war allt hwad han med sakta röst funde få fram; men kärlekens genius förde dessa den lidandes sista stafwelser genom mörkret vil Marias dra. Hon hade hört sin Johan. Det war hans rop, hens röst. Hon sprang upp och med ett: Johan jag fommer, stortade hon åt den sida, hwarifrän rösten fom, Men mörkret wur gräsligt. Hon föl wid hwarje feg på falla lif. Hon ropade åter Iohan; men han swarade icke. Store Gud! Han hade, tänkte hon, emellertid antingen aflidit eller oc hade hon förwillat fig och,