Norrländska Korrespondenten – 17 november 1858, sida 2

wille få gerna ha hwita rosor i sitt fars ta bår. Men det är få ondt om fådana får. Flera trädgärdsmastare, hos hwils fa wi efterfrågat sädana, hafwa wisat oss till er. Mademoiselle, har ni några hwita rosor? — Endast twenne, madame! — Fär jag se dem? Den unga flickan wisade de båda das merna en märfmäårdigt wader rosenbuske, på hwars smäckra grenar nickade twenne halföppna blomsterhufvuden, fom fram andades sin angenäma wällukt. — Så wackra de äro, fade marquifins nan, jag fan ju få dem? — Bara den ena, fru marquifinna, swarade, Pascaline, med en balfq wäfd suck, den andra är redan bortlofwad. — Näwäl, jag får nöja mig med en, Jag betalar den gerna hwad ni Saffar, — En louisdor, fru marquisinna. — Här är twä, söta barn; men skicka mig blomman, få snart bon flår ut, tid mitt hotel, rue de Ville, N:o 14. Pascaline neg djupt och beledsagade fina förnäma funder utföre trappan, — Ad, jag är så glad! utbrast det face fars barnet, när hon äterwändt i fir