Norrländska Korrespondenten – 17 november 1858, sida 2

Dohlian, grisetten kommer någon gång åt en liten doftande nejlika, men adj, des. fa blommor funna ide lefwa länge, upp ammade af konsigjord wärma, men ide af den himmelska modrens sol, wissna då allt för snart, och den fom köper dem eger om några ttmmar intet annat än ett bedröfligt blomsterlik. Blommorna, de oskyldiga blommorna, kunna icke lefwa och andas i den luft, som en million menniskor förpesta med sn andediågt. Likwäl finnas uti Paris här och der några ostuldens tempel, der Floras barn lunna trifwas. Stundom träffar man derföre i boudoirerna en ros, hwars glänsande färg påminner om den första rodnaden på en una flickas tind, eller en lilja, få skön, fom om engelen, hwilken bebådade Marie, brutit den der borta i de himmelska lufgårdarna, eller en Ne rium splendens, doftande fom idealiserad rose; — och en mängd andra af dessa sköna och tysta wäsenden, som ändå tala få måktigt och ljuft till hjertat, detta halft förglömda språket om kärlek emellan mens niskorna och naturen. Blott de, fom sjelfwa försökt att uppe