Du oroar mig ännu mer när du talar få, min goda flicka — men låt oss inte mer tala om den saken — låt of nu tala om dig fjelf. Mej, just om den saken wil jag tala, ty nu minns jag allt, fade hon i det hon med en blif af outsäglig hängifwens het lade fin hand i hang, hade ni inte redan gjort mer än tillräckligt för mig? — skulle nu åfwen detta komma dertill? Smad har jag gjort för dig, Anna? — jag bar ju blott handlat, enligt din fars testamente — — te twåtusen vif8daler, han lemnade ät mig för din räfning, har jag anwändt fåfom fig bordt men någon enskild uppoffring har du ej tilkyndat mig — — bhwad jag gjort har sälunda endast warit mitt åliggande både säsom menniska och embetsman. Ingen enskild uppoffring! — ha då alla dessa omsorger — hela detta djupa deltagande under dessa twenne länga är intet wärde? — kanske inte i edra ögon, herr Edvard. ty ni är mer än mennista — ni är en engel enfom skapad för att trösta och hugswala — men jag — jag uppsfkattar detta wärde jag, och han ders uppe — ban gör det åfmwen. — (Fortf.d