VBoras. Wi atergisswa ydckt 10110410 Men rättelse utan alla kommentarier: Den 15 om morgonen fl. omkring 4 befann fig poftiljonen Lars Andereson från Stara på flora wägen ett itycke från Mörlanda marknadsplats. Derstädes uppe hanns han af en ryttare, fom uppgaf fig hafwa skjutsat till Foglawik oh nu mar på återwägen. Efter någon stunds förs iopp hejdade fig ryttaren och gjorde poftils jonen uppmärksam på att de wore på af: wågen til Mollaby Derefter erbjöd han fin hjelp wid åkdonets wändande, hwar: efter de begåfwo fig åter til stora wägen wid pass 1000 steg derifrån. Hår sakna-. de postiljonen stora Stockholmswäskan och uppmanade ryttaren att biträda mid dess tillrättafående; men denne ursakade sig att han ej wågade detta dröjsmål för fin hugs bome, utan sprängde i stället utaf Dderi — — (—H— från. Postiljonen återwände nu tu Mörlanda och erhöll derifrån biträde för efterforskning, men förgäfwes. Från kl. 4 på morgonen och under hela dagen fortfor han att färdas fram och åter för efterfpaningar samt ankom hit till staden först kl. 7 på aftonen. Wi förmoda att postiljonen Andersson år oskyldig til hwad fom inträffat, men funna ej nog förundra of att han ej an: litat kronobetjeningen, eburu långmannen bor på föga afstånd från stället, der mår ffan saknata, ej heller förr styndat hit in till staden, belägen ungefär tre mul från den uppgifna platsen, för att inrapportera handelsen. Jcke den ringaste spaning, hwarken efter wäskan, def innehåll eler ryttaren har ännu erhållits. Tiggar-gossen. Det mörknar alltmera och solen fig sänker, Snart har den i blånande fjerran gått ner; En strålande stjerna på fästet rern blanker, Hon blickar få wånligt emot mig och ler; Men stuggan den faller få mört på min fig. Och ingen jag eger, fom ledsagar mig. Jag har ej ett bem, inga wänner jag eger, Af alla på jorden forskjuten jag År; Om morgonen, då jag står uppfrån mitt låger, Som oftast en tufwa wid landswäågen år, Jag wet ej det min sta, hwar thån jag skall gå Åti tat öfwer hufwud om aftonen få. Når andra wid arbetet glädtiga sjunga Och hålsa den gryende dagen med fröjd, Jag börjar min forgfulla wandeing med tunga Och stapplande steg utaf hunger nebböjd; Jag ödmjuft en brödbit begår, men man har För tiggaregossen bkoåt fnåfor till swar. Min säslaste fund är då soler fig gömmer, Och natten fig lägrar på berg och i dal; Då slumrar jag in och så locktlig jag drömmer Mig fri ifrån hungrens förtärande qwal Doc snart tager äfwen den sällheten slut, Ty ad! når jag waknar, år allt som förut. Dock hwarföre klaga? Snart hoppas jag ftuna Deruppe den fröjd, fom förnefae mig hår; En gång skall wal pröfningens dag doc förswmna, Om odfå def afton ån aflägsen år — En frälsare jag uti Döden ju har J grafwen en fristad, i himlen en Far! — Så sjöng han, den lille, men skuggan fig langer, Allt mörlare blir det på willande hed, På himten, nyss stjerntlar, ett sorgedof hänger Och månen har gått bakom molnena ned (En klagande wind genom rymderna får Det judar i skogen och echo ger swar. Då stadnar den lille och lägger fig neder BRis orkar ej längre af mattighet gå; id sidan af wågen en bådd han sig reder Och lutar siti tröttade hufwud derpå; Och ännu det fudar I skogen få tungt, A 6 n 0 c..c 1 AKA NN 2 —