Prostinnan skyndade beställsamt in huset, od) den främmande, hwaruti läfa: ren förmodligen igenkänner wår wän Jäger, begaf sig in i trädgärden. GHerr Edvard! utropade Anna med glad öfwerraskning, när hennes ögon mötte den inträdande, hwad jag är lydlig fom ännu en gång får träffa er! Glåder det dig werkligen, Anna? frågade Jäger, i det han fattade hennes hand och tryckte den med ömhet, för några dagar fen trodde jag annorlunda — men, förlåt mig Anna, jag bör inte förebrå dig något — jag kunde inte emotstå begäret att fe och tala med dig — och nu då jag hört att du är sjuk, bör all annan tanke wika — — Anna, bur är det med dig? — prostinnan gjor de mig få orolig! VHerr Edvard, swarade hon, fåg mig, har jag i mitt bref till er yttrat något fårande, något otadfamt, ty ni är ju mitt enda stöd, min enda män hår på jorden? — jag minns inte hwad jag stref — mitt hufwud är få oredigt — men säkert skref jag något som war orätt — förlåt mig då — ty ofta wet jag hwarfen hwad jag strifwer eller talar.