ding, swarade prostinnan, idland bätte re oc ibland fämre. Herre min Gud, är hon fjuf! det har jag inte wetat af, utropade den främmande. Tag då inte få hett wid fig, bästa herr håradshöfding, tröstade prostinnan, det är wäl inte få farligt heller — Gud wet hwad vet går ät wära unga flicor nu för tiden, men aldrig äro de rätt friska af fig och gammalt folk fan rigtigt slämma ut dem i den wågen. oo omHon är mål inte borta, fru proc finna? Nej, jag tror wisst hon gif ner i trädgärden — hon går minsan aldrig bort, fast wi tätt emellan äro bortbjudna till grannarne — — det stackars barnet! — når jag ibland ser på henne, kan jag inte tillbakahälla mina tårar — att war ra få ung och ändå ha lidit få mycket — wet herr häradshöfdingen, jag tror aldrig hon hlir gammal — — men jag glömmer att häradshöfdingen är warm och behöfwer något att dricka — wi ha haft en brännyet dag — — war god och stig ner i trädgården — jag ffa straxt ha den äran fomma efter.