TUE I Flickan under trädet spratt upp wid dessa ord, tog fitt arbete, skyndade ner i trädgården och inneslöt fig i en tät for renhäck, hwers blommor redan togo af: sked af sommaren. uHwad springer den stackars flickan ef fer? mumlade stämman i fönstret bara bon hör talas om manfolk, jagar hon af, liksom fåret för wargen — få bruka Gudnås, inte wåra Stockholmsdamer annars göra — — dumt om wi skulle få främmande just nu då far är borta — de wälfignade fodnebuden! Hon, fom talat och hwilken ide war någon mindre perfon än fru proftinnan fielf, wifade fig nu på gården, lade håns derna öfwer Ögonen och skädade åt fivans den, hwarwid båten i detsamma lade tid och landsatte en herre, hwilken med ras ffa steg närmade sig prestgärden. Prostinaan gick emot honom och de Hhels fade på hwarandra, liksom gamla be fanta. Sur år det med Anna? frågade han, efter att förut pligtstyldigast hafwa gjort fig underrättad om prostens och proftin: nans helsotillssänd. uSå der temmeligen, herr HåradsgHöfs