Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1858, sida 2

för si det war så trångt att det inte stod till att röra hufwud en gång — då slog han mej med en lina få att jag kröp på kötsgolfwet fom en mast. Talte du inte omet för mästarn, din fwartolleg hördes ur hoper en stämma. IVWipe talte jag omer för mastarn, men fi då tog han en tjock tågända fom låg i wran, oc piska mej mycket wårre, för han skulle göra mej smaler och natter, fa han. Stworm od fiögång! röt sjömannen, lutande sitt hufwud öfwer den sargade ryggen, ttryf skadar inte, skudar aldrig — men flå ett barn, fom ej år längre än min arm — bade jag din måftare och gefällen om bord, jag skulle basta dem, få att huden skulle bli fom ett sköre — jag skulle twinga dem att krypa igenom fängbalet på en kanon — — fru Ströms quist, langa ät pojken hans mössa annars blir det skorstenseld i er näsa innan ni somnar. Langa hit betalning för hwad du sjelf tagirin, genmälte trögerskan; men, ft nu — sexton slilling, sjoman Wiger — ro hit med pluringarna eller blant lädershatten i pant.